Intermezzo

Mars börjar att gå mot sitt slut, vilket betyder att ännu en månad snart är avklarad, en månad som jag än inte skrivit något om. Anledningen till uteblivet bloggande beror på att jag dels valt att koncentrera mig på jobbsökande, dels på att vardagen har tett sig alltmer monoton. Dock fick jag under påskveckan ett välbehövligt avbrott då en vän från Kanada kom på besök. Tanken var att vi tillsammans skulle möta våren i Bryssel, men i stället fick vi uppleva det värsta marsvädret i Belgien på tjugo år. Men innan jag utvecklar vädrets nyckfulla överraskningar ytterligare, kommer först en uppdatering om min fortsatta kamp mot en anställning, här i den europeiska politikens epicentrum.

Steg nummer två - Intervjun

Allteftersom jag med tiden gjort mina ansökningsbrev allt vassare och mitt CV mer lättstuderat har sökandet gått smidigare. Med strategin ’bred front’ har jag sonderat svenska inrättningar, jobbannonser och intressanta NGOs, simultant mjölkandes efter det av störst intresse.

Efter nio veckor (minus perioden för bostadssök och semester) har jag nu sökt över trettio jobb via annonser, varav jag blivit kallad till EN intervju, en obetald praktikplats på den mycket välansedda tankesmedja Centre for European Policy Studies (CEPS). Som praktikant skulle mina under studietiden inlärda färdighet för ekonometrisk metod få aktualiserats liksom kännedomen om den finansiella marknaden. Jag kände dock på förhand att tjänsten skulle innebära sextio timmars arbetsveckor, görandes något jag verkligen inte brinner för och som dessutom var obetalt.

Tillskillnad från annonserna har kontakten med interessanta organisationer varit mer framgångsrik, såtillvida att jag fått svar från fyra av sex. Av dessa utmynnade två stycken i intervjuer, där den första ägde rum förra veckan. Platsen jag besökte var en lite NGO, Institute for Infrastructure, Environment and Innovation (IIEI), vilkens huvudområde är att driva projekt åsyftade till att säkerställa att utvecklingen av hamnområden sker med hänsyn till angränsade natur och djurliv. Härifrån väntar jag fortfarande på svar. Den andra intervju som jag blivit kallad till är i nästa vecka, på organisationen European Intermodal Assocation, en organisation som arbetar för att effektivisera transportsektorn inom Europa.

Hoppets depriverande påverkan

Jag är däremot rätt säker på att varken intervjun på CEPS eller den hos IIEI kommer att leda anställning, vilket emellertid inte är något jag grämer mig för. Även om intervjuerna gick någorlunda väl, kändes ingendera som den rätta, dvs. jag kunde inte se mig själv arbetandes där. Om det vore så att jag verkligen hade varit intresserad skulle den efterföljande tystnad frambringat andra känslor än ett lätt ryck på axlarna.

Däremot fick jag genom min tredje valda arbetslinje – svenska inrättningar – uppleva en tuffare mental prövning. Efter att på måfå ha skickat en intresseanmälan till en av våra mest respekterade parlamentariker fick jag svaret att de omgående sökte en praktikant. Ansökan författades och följdes upp med ett telefonsamtal följande dag. Sammanlagt hade sex person sökt platsen och svar skulle lämnas inom kort. Sex ansökningar! Detta i kombination med att jag redan på egen hand visat kontoret mitt intresse, och min närvaro i Bryssel, gjorde att det kändes som att målet stod öppet. Efter det svaret förmådde jag inte förhindra min fantasi från att överta mitt rationella förstånd. Hur kan man kväva sin egen tankefrihet? Tron och hoppet på att jag inom kort skulle vara i mål resulterade i sömnlösa nätter i väntan på besked. Inget svar kom varpå jag ringde upp kontoret i slutet av veckan. Jag låg som nummer två i ordningen, bakom en person med stark koppling till partiet. Det var däremot oklart om den här personen kunde. I början av nästa vecka skulle jag bli kontaktad om platsen blev ledig

Det samtalet uteblev.

Att fortsätta kämpa mot målet

Det händer ofta att jag fantiserar om det 'befriande telefonsamtalet'. Hur jag då kan få stanna upp och pusta ut, luta mig tillbaka och stänga ner dokumentet som jag för stunden arbetar i. Därefter ser jag mig åka tillbaka till ruggiga Gare de Midi, den station vartill jag anlände för ungefär nio veckor sedan, för att cermoniellt få fira uppdrag avklarat. På ett av de intetsägande och ocharmiga kaféerna skulle jag sätta mig i lugn och ro och följa förbistressande resenärer, på väg till Paris, Amsterdam eller Köln, städer som snart även jag skulle kunna bege mig till. Befrielsen skulle även återge mig tillfället att smaka på stadens hemligheter och skapa nya rutiner. Kanske börja simma, spela fotboll eller varför inte testa på Qui-Gong.

Min beslutsamhet för att stanna blir med tidens gång allt starkare och därför allt mindre aktuellt att återvända till Sverige. I Bryssel väcks sökaren i mig, den i oss alla inneboende egenskap som uppmuntrar vår nyfikenhet och vilja att lära känna vår omgivning. Stadens utbud av intressanta jobb är därför inte det enda lockbetet, utan även dess folk. Invånare vars ursprung härstammar från alla världens hörn, som tillsammans med sin eufoniska samklang sätter en särsklid prägel på staden.

Ur ett historiskt perspektiv är det som sker i Bryssel helt enastående. När har vi européer tidigare i historien varit mer enade kring att skapa en fredlig och allestädes välmående kontinent? Jag undrar hur Karl den store, ofta omnämnd som fadern till tanken om ett enat Europa, hade haft för tankar om dagens Europa. Likaså, hur kommer folk om två hundra år tolka vår samtid? Vad kommer det att stå i läroböckerna angående vad som hände i Bryssel i början av det tjugoförsta århundrandet?

Nej, just nu finns det ingen återvändo. Dagen för det efterlängtade telefonsamtalet kommer, och blir närmre för varje ansökan som skickas. Det självklara valet förblir att trotsa motgångarna och enträget fortsätta kämpa för att nå fram till målet.

Bring your sunglasses

Avslutningsvis till påskhelgens mycket uppskattade besök. Medan det att snödrivorna tornade upp sig i den kanadensiska huvudstaden Ottawa sken solen över Bryssel, vilket gjorde det enkelt för mig att övertala min vän Sian att korsa Atlanten. Rådet till henne var att packa lätt då det häromdagen gick det att vandra runt utan jacka. Utöver att visa upp Schaerbeek och Bryssel skulle tid även ges för ett besök i Brugge, norra Europas Venedig, samt Gent, en stad med medeltida karaktär och känd för sin rika student- och festivalkultur. Där, utanför Bryssels avgastäta avenyer, gjorde sig det grå åkerlandskapet mig väl påmind om Skåne. Likaså gjorde vädret.

Efter nio veckor i Belgien blev påskhelgens väder det mest usla hittills. De mörka molnen följde oss hela veckan, stundtals bjudandes på regn, stundtals snö. Enligt min kalender var dagen före hennes ankomst vårens begynneledag. Sex dagar senare när det var dags för avfärd mot flygplatsen och Kanada täckte snön hustaken runt Gare de Nord. I stället för sol och värme fick vi det vinterväder som önskats till jul. Till vår besvikelse kommer våren nu först på måndag, en vecka senare än tidigare prognosiserat. Jag antar att hur och när saker sker är oberäkneligt.

På tal om något oväntat. Jag fick sent häromkvällen ett samtal från Anders Wijkmans kontor på parlamentet. Tydligen hade det varit hektiskt senaste tiden varpå de inte haft tid att kontakta mig. Platsen är till mitt förfogande och jag börjar redan på måndag.