Vind i seglet

I sin ordning kommer här den femte bloggen. I mitt senaste inlägg avslutades berättelsen med en något överraskande vändning. För er som än inte läst Intermezzo kan jag meddela att det nu är sex veckor sedan jag skickade in min sista jobbansökan. Vad har då hänt sedan dess? Naturligvis har vardagen fått en drastisk förändring, där jag i bjärt kontrast till tidigare ensamma sökande efter att bli sedd och hörd, numera sitter på trettonde våningen i Europaparlamentet och blir dagliga krusade för av andra, per telefon samt genom email, samtidigt som jag blickar ut över den stad som tidigare kändes så otillkomlig.

I nedan följande text kommer en redogörelse av segerns ambrosia, ett stycke om livet bakom fönsterrutan och ett passus med en iakttagelse från maktens centrum. Jag avslutar dagens brev med att berätta om det vardagliga livet i Bryssel.

Mitt i prick
Emellanåt undrar man om det finns en utstakad väg här i livet, en tanke som är född oberoende från nuvarande anställning hos en kristdemokrat. Antingen det, eller åtminstånde att somliga händelser sker tack vare tur och slump. Saken är den att av alla de fyrtio tjänster som jag sökte var önskan som störst att få den på Anders Wijkmans kansli. Den skulle bli perfekt. I ”lugn och ro” skulle jag få bilda mig en grundläggande förståelse för hur parlamentet och livet däromkring fungerar. Lägg därtill att jag skulle få fördjupa mig i de frågor jag länge velat - utveckling och miljö - för en ledfyr till person vars arbete och engagemang jag länge respekterat högt. Visst, anställning är tillfällig och går ut i juli, men höstterminen ser redan väldigt ljus ut, där jag förmodligen kommer att ta ett ytterligare steg mot det jag en dag vill ägna mig åt.

Arbetsplatsen
Om arbetet på Europaparlamentet finns det mycket att skriva, men med anledning av bristande helhetsyn håller jag mig än kort om detta. Lite senare utlovar jag, vilket alltid är lika dumt, att ge er en mer insiktsfull bild av hur det är att arbeta i parlamentet.

Platsen för parlamentet är alldeles intill det berömda afterwork-mekkat Place du Luxembourg, belägen strax öster om Rue Regant, gatan som delar det belgiska Bryssel från det europeiska. En delning som nattetid intar två olika världar, där den senare ligger död i väntan på en ny dag och nya möten.

Parlamentet utgörs av ett antal glasbyggnader, som högst femton våningar, vilka inhyser det maskineri som möjliggör de valda parlamentarikernas arbete. Totalt finns det 785 ledamöter, vilka blivit valda genom folkomröstningar i de 27 medlemsländerna, och tillsätter platser i enlighet med en skala proportionella till invånarantal. Sveriges med sitt lilla befolkning har totalt 19 stycken ledamöter, varav min nuvarande arbetsgivare Anders Wijkman representerar Kristdemokraterna.

Anders sitter med i parlamentets utskott för miljöfrågor och är suppleant i det för utveckling, samt att han även är sittande i det tillfälliga klimatutskottet. Med de här mandaten, samt att han utanför parlamentsarbetet är bunden till andra åtaganden, betyder det att han alltsomoftast är uppbokad.

Till sin hjälp har Anders tre personer anställda på kontoret: Fredrik, Marlene och Ulrika. Arbetet är uppdelat på så vis att Fredrik ansvara för miljöfrågorna, Marlene för utveckling, och Ulrika tar hand om allt det praktiska, såsom ekonomi, kalender och besöksgrupper. Därtill kommer nu jag, en lärjunge som börjar vänja sig vid dagligt arbete, en dillitant som alltmer börjar växa in sig in i den nya rollen. Det sker mycket smärtfritt, vilket jag har att tacka mina trevliga och kompetenta kollegor för.

Mina arbetssysslor
Mina dagliga sysslor består bland annat av att buffra bland hundratalet av inkommande emailen – inbjudningar, mötesförfrågningar eller personliga åsikter – på vilka ja eller nej svaras. Jag hjälper även till när det är tid för omröstning, var fjärde vecka i Strasbourg, att se till att Anders röst blir rätt, vilket kan vara rätt knepigt då mycket måste tas i betänkande.

Jag har även till min stor glädje beviljats ett hedersamt, och för framtiden fruktbart, ansvarområdet – transportsektorn -, och i synnerhet dess klimatpåverkan.

Att den ständigt växande efterfrågan på transeuropeiska och globala transporter har en koppling till ökade växthusgaser är lättfattlig. När många andra sektorer inom Europa lyckats sänka sin utsläpp, prognostiseras transportsektorn fortsätta att öka sina, oberoende av teknologiska förbättringar och miljövänligare drivmedel. En smartare och mer effektiv transportering av varor och privatpersoner kommer därför vara behövlig, där ett gränsöverskridande samarbete måste göra tåget till ett alternativ till luftburen- och vägtransport. Att i dag en tågbiljett från Bryssel till Köpenhamn kostar det femdubbla av en flygbiljett, samtidigt som den tar fem gånger så lång tid, är inte acceptabelt.

Järnvägens som alternativ är något värt att kämpa för, framför allt i en tid där en flygresa med ett lågprisföretag säljs över nätet lika enkelt som en bussresa, där det i köpet av den förre ges lite eftertanke. Likt en apostel vill jag därför uppmuntra till ökat tågresande. Möjligheterna att ta sig runt i Europa är mycket bättre än man kan tro, och lär man sig prisdifferenteringssystemet går det att hitta riktigt billiga biljetter. Själv har jag insett att biljettpriset mellan Bryssel och Köpenhamn egentligen inte skiljer sig så värst mycket från det på flyget, i alla fall sålänge man är redo att åka nattåg, sittkupé med ett tidigt byte i Köln.

Ständigt växande

Nu till ett litet passus från en konferens jag närvarande på häromveckan,

”Meddelandet av att det var hans tur att tala fick gästerna att hastigt avsluta pågående samtal och förflytta sig mot podiet. Likt en skock tonårstjejer som utlovats en skymt av nya komikerstjärnskottet Björn Gustavsson, sträckte sig nu en efter en av de kosymklädda och till åren komna tjänstemännen för att få en glimt av den store lille mannen. Från min plats längst bak i salen i stadshusets festvåning förundrades jag av den våg av sorl som jag mötes av vid dennes ankomst. Folkmassan hopades sig ytterligare för att få en skymt av honom. ”- Ladies and Gentlemens, mesdames et mesmesieurs” inledde kommissionens ordförande José Manuel Barosso sitt tal.”

Den tanke som väcktes hos mig under Community of European Railways’ mottagande var hur nollställd en människa kan bli i närvaron av en berömdhet. Hur denne då låter själv segla upp på en pidestal och att för stunden få jämnställa sig själv med det lyckade och det förnäma. Först en tid efter man skiljts från det här ögonblicket kan man åter komma ner på jorden. Däremot kan man alltid återberätta för andra om studen då man träffade X, för att få den lyssnande att tro att man fortfarande befinner sig uppe på pidestalen.

Vardaglig nektar
Efter det att jag fick tjänsten på parlamentet har jag hunnit med att få njuta lite av den ökade friheten det ingivit. Dels har jag köpt mig en cykel på vilken jag redan hunnit spendera ett antal mil. Vidare har jag även fått besök av min vän Maarten från Amsterdam, och har själv varit där en helg. På besök har även min kära mor varit, vilket gav mig en chans att se både Gent och Brugge i bättre väder. Under besöket insåg vi även hur skönt och förnöjande det kan vara att sitta och studera stadsbarn, som efter många långa månader i betongen, äntligen fått släppas fria lekandes i parken, antingen springades bakom en boll eller stolt förbicyklandes. Besöket avslutades med en fantastisk koncert med Alison Kruass och Robert Plant.

Sommaren är så gott som här och den insprängda grönskan gör sig allestädes närvarande i den gråa och slitna staden. Tiden sägs läka alla sår, Bryssel likaså sägs mogna med tiden. Om jag tycker om henne i dag, vad ska jag då känna i morgon? Den slutmålsbefriade resan har avslutats och ersatts med en stund fylld av ro och behagelse.