Pro Viva

Idag, torsdagen den 28 februari, dagen före skottdagen, är det min lilla systerdotters allra första födelsedag, varpå jag skulle vilja passa på att gratulera henne. Det är också på dagen gått fyra veckor sedan det att jag anlände till Bryssel. Tiden flyger. Lägesrapporten härifrån är att jag fortfarande aktivt och ihärdigt söker jobb, yrken av alla dess slag. I dagens brev ska jag berätta varför det blev Bryssel, lite om CV författande, samt redogöra för de strategier jag nu angriper för att bli arbetstagare. Med tiden kommer jag utveckla bloggen genom att lägga in användbara länkar för den som vill göra mig sällskap här i Europas politiska centrum.

Ett barn av min egen kultur

Det var under en kväll i maj förra året då jag tillsammans med uppsatskollegan Malin diskuterade livet därefter för första gången på allvar. Som så vanligen förekommande rådde det strömavbrott på vårt av kackerlackor välbesökta hotellrum i den bangladeshiska huvudstaden Dhaka. Emellertid var det inte skräcken för de vidriga krypen eller väntan på ljusets återkomst som framkallade samtalet utan tanken på att vi snart skulle ta examen. Hemresan till Sverige nalkades och därefter en sommar som skulle innebära slutspurten mot målet, Politices Magister, ett slut på det tidigare till synes eviga studentlivet. Där på sängen, stirrandes upp i fläkten var jag fast besluten om att detta stundande vakuum skulle fyllas med något enastående, något stort. Jag hade ju hela sommaren till förfogande för att utforska vad jag ville göra av mitt liv.

De tankar jag hade på hotellrummet delar jag med många i min ålder. I alla fall om man får tror Anders Parment (80-talister kräsna och krävande, SvD 28 jan), ekonomie doktor vid Linköpings universitet, som under en tid studerat min och de mina kringliggande årskullar: en armé av hungriga individualister som är redo att axla ansvaret efter avgående årgångar 40-talister. 80-talisten, en individ uppväxt med sociala nätverk och utan sinnlig begränsningar för vad som är möjligt här i livet, en person som ser arbetet som en fortsatt möjlighet till självförverkligan, snarare än som en plikt. Tiden är en viktig resurs och en arbetsgivare därmed utbytbar.

Det blev juni, monsunperiodens första månad, och det var dags att lämna Bangladesh. En svensk sommar passerade utan några större insikter gällande livet därefter. Veckorna gick och dagen innan framläggningen av magisteruppsats uppkom frågan igen. Vad ska hända efter det här? Jag flyttade från Linköping ner till barndomshemmet i Lund, inväntandes konstruktiva idéer medan jakten på arbete inleddes. Parallellt förkovrade jag min franska genom att återuppstå som student bland yngre årskullar 80-talister.. Att studera blev plötsligt så pass mycket mer givande än den tid som lades ner på att hitta ett jobb. Även andra sysslor började ta över min tid. Bland annat fick jag som lärarvikarie återuppleva en fjortonårings tankar om livet, även det klart mindre deprimerande än runtklickandet bland ointressanta annonser. Efter en tid bestämde jag mig därför att skjuta lite ytterligare på jakten efter det yrke som skulle ledsaga min självförverkligan. I stället kunde jag nu koncentrerade mig på att fullfölja franskastudierna och lägga ner lite mer energi vid vikarietillfällena. Jag trivdes och hade en fantastiskt termin. Det var under en fika på Språk- och litteraturcentrum som skämtet först uppkom. Jag borde dra till Bryssel och starta en blogg med namnet Pol Mag:are söker jobb. Under de följande dagar föll fler och fler pusselbitar på plats. Idén var underbar och genial!

En paketlösning av klass

Idén är egentligen varken så märkligt eller tokig. Arbete har alltid fått människor att packa ihop sina ägodelar och röra på sig. Visserligen ligger det en viss skillnad i min migration, i det som gör att den personifierar Parments stereotyp av 80-talisten. Mitt främsta mål handlade inte om att bygga upp min förmögenhet, utan i stället om att röra mig mot den plats där jag trodde mig ha störst möjlighet att finna det yrke jag ville leva med. Troligtvis sitter i denna stund även andra årgångar 82:or här i Bryssel, skrivandes på en blogg, kanske på spanska, slovenska eller estniska. Alla här av samma anledning som mig. Lik som jag är, borde även de vara ett barn av sin egen kultur - den växande Erasmuskulturen (i senare blogg är tanken att skriva om praktikanternas Bryssel).

Jobbsökandet hemma i Sverige hade blivit en klar och brutal överkörning av mitt eget tålamod. I Bryssel skulle jag bli tvungen till en fördragsam ansträngning. Likt den mångsysslare jag var, hade jag genom olika småjobb (hederliga) lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva två till tre månader i Belgien. Detta givet att månadskostnader understeg en svensk students med ett par tusenlappar. Men visst skulle det bli nyttigt att få leva under knappa förhållande. I min naivaste fantasi skulle jag få känna på hur det är att komma som immigrant och därigenom få skåda och analysera ett samhälle ur ett nytt perspektiv. Att få tvinga mig själv till att lära mig franska snabbt för att övervinna de sociala barriärerna.

Naturligvis lockade Bryssel också av en mängd andra anledningar också. Staden – Europas politiska centrum – innehar utöver de stora EU institutionerna massvis med spännande NGOs, konsultföretag och forskningsinstitut; alla svärmandes kring mammuten EU:s jättelika fötter. Vilken värld att utforska och jag skulle kamma den efter allt av värde.

Erövringen av Bryssel inleds

På förhand hade jag fyra olika strategier utstakade till hur jag skulle hitta ett jobb:

1. Annonser. Få tag på alla bra webbplatser där jobb och praktiktjänster läggs upp.
2. Svenska företag/organisationer/dotterbolag. Vilka finns på plats i Bryssel?
3. Rekryteringfirmor. Trenden ute i stora världen, utanför Svedalas gräns, går mot att man kontaktar en rekryteringsfirma som sköter jobbsökandet åt en (i utbyte på en procent av ens lön)
4. Vilka organisationer/konsultföretag finns på plats som jag verkligen skulle vara intresserad av att jobba för? 100% Självförverkligan!

Det var återigen dags att starta igång maskineriet, sträcka på ryggen och spänna ut bröstet. Ett klarspråkigt och innehållsrikt CV ska tillsammans med skarpa och vackert formulerade ansökningsbrev författas. Brev som signalerar att jag är den rätte. Jag, den självgående lagspelaren som behärskar språket som en infödd engelsman ska nu övertyga om att mina tidigare anskaffade meriter fyller tomrummet av en bristande arbetslivserfarenhet.

Det är strategi 1 som varit den mest lovande. Mycket riktigt så är Bryssel fullt med intressanta organisationer, konsultfirmor och forskningsinstitut, alla ute efter utexaminerade studenter som är redo att arbeta gratis. Sidor som www.eurobrussels.com och www.euractiv.com är rika på annonser. Själv har jag i detta nu sökt 18 stycken, varibland International Crisis Group och Human Rights Watch kanske tillhör de mest lockande. Strategi nummer två utmynnar kanske inte i ett jobb men kan vid det är laget vara till stor hjälp. Bryssel, inte bara monumentens och våfflans stad, utan även de informella nätverkens vagga, varpå det för mig är lämpligt att ta hjälp av mina landsmän. Den tredje strategin, som tills vidare lagts på is, innehåller en livlina. Språkförbistringar i franska men även engelska är till min nackdel i konkurrensen, men bland rekryteringsfirmorna söks rätt ofta svensktalande för exempelvis jobb till företags kundtjänst. Men som sagt, en livlina att satsa på när hushållskassan börjar tryta. Det är dock den sista strategin som det under de kommande dagarna ska läggas mer energi på. Att själv, med mitt klara och välformulerade CV, konfrontera arbetsplatser som intresserar mig. I en tid där företag och organisationer slåss om den ypperliga talangen, kors och tvärs över världen, gör jag tvärtemot, jag söker mig till det jobb som intresserar mig och för vilket jag är villig att erbjuda min värdefulla tid och kompetens.

CV hetsen

Hade jag varit kvar i Sverige hade jag nog inte varit lika energisk i arbetet som jag är nu. Att söka jobb är tveklöst något av det mest tråkiga jag vet. Ständigt tvingas jag brottas med mina egna svagheter och förlorar upprepat. När svar från ansökan uteblir, tryter tålamodet och obeslutsamheten tar över såtillvida att jag blint omformulerar mina ansökningsbrev. Jag vänder och vrider på orden i timmar. Emellanåt påminns jag om mig själv som sjuåring, när jag låg klarvaken under en lägerskolan i första klass, omgiven av sovandes klasskamrater. Desto mer klockan blev ju oroligare blev jag, desto mer orolig ju mer osäker på hur det var minst obekvämt att ligga. Liksom konsten att somna känns ibland sökendet efter jobb som en evig väntan.

Känner jag mig modfälld? Inte direkt. Som sagt, det finns fler möjligheter här nere och hela tiden blir mina ansökningar bättre och bättre. Det handlar bara om att fortsätta kämpa och sträcka på sig ytterligare. Därför blir strategi nummer fyra förhoppningsvis ett vinnande kort.

Även om denna tid förvisso är nyttig kommer jag förmodligen inte sakna den. Jag är mätt på alla tips och råd om hur man ska författa ett vinnande CV och hur man ska bete sig på en intervju. Till min kännedom har somliga svenska universitetet och högskolor nu börjat erbjuder kurser för att förbereda studenterna på hur de ska sälja sig själva. De ska lära att sträcka på sig och ge goda svar på frågor som får deras dåliga egenskaper att framstår i en fördelaktig dager. Jag blir lätt illamående av att höra på allt detta. Självklart, skulle ingen människa erkänna att den inte kunde passa tider, var ohört lat eller att den hade tycke för att dricka kopiösa mängder med sprit. Stundtals, under sena eftermiddagar, blir jag sugen att bli lite mer ärlig, låna lite av seinfeldskaraktären och antihjälten George Constanzas ärlighet. Att i mina ansökningsbrev smyga in någon liten kommentar som får mottagaren att vakna till och förvånas. Vid de här tillfällena väljer jag emellertid att i stället gå på en promenad i mitt område. Men om DU hade varit mer som George, vilket svar hade du då givit?

Hur vore det att bo i en liten svensk enklav?

Nu har jag varit på plats i dryga två veckor och vardagen börjar ta sin form. På mitt skrivbord, i ett fortfarande relativt tomt rum, ligger papperslappar med listor av alla dess slag: ”intressanta jobb”; ”Svenska organisationer i Bryssel”; ”franska ord”; samt senaste inköpslistan ”svamp, grönsaker, spik, täcke”.

I mitt förra brev berättade jag om den första vecka i Bryssel, om sökandet efter boende samt mina första intryck. Denna helg tänker jag fortsätta att beskriva min närmiljö och det kvarter jag bor i, Schaerbeek. Inom kort kommer även redogörelsen för hur "drömjobbet" ska hittas. Alla kommentarer och egna tankar är väldigt glädjande att få ta del utav, så fortsätt gärna.

Hur skulle det vara att bo i Little Sweden?
Låt oss börja med att fantisera lite genom att skruva en aning på historiens gång och då även vår egen världsbild. Föreställ dig att för ungefär sjuttio år sedan tvingades svenskar emigrera med anledning av de knappa förhållande som då existerade i vårt land. I fantasin, låt säga att Belgien var det land som tog emot de allra flesta flyktingarna, ett land som också var i stort behov av arbetskraft till sina industrierna. En svenskkoloni växer sig till, en ny generation föds och det blir svårare och svårare att återvända till fäderneslandet. Som minoritet har man under årens gång hållit samman och många har valt att bosätta sig i gamla Bryssel stads nordligaste utpost, ett område som bland stadens invånare kallas La petite Suède.

Kvar i fantasin och föreställningen om en annan historieutveckling når vi fram till år 2008, då levnadsstandarden i Sverige är jämförlig med den i Belgien. I La petite Suède är snart den fjärde generations svenskättlingar på gång, kvarterets karaktär avskiljer sig fortfarande från andra delar av staden och i Lonely Planet får Little Sweden nu en egen sektion med bra svenska restauranger och billiga vandrahem.

Vad jag undrar – Hur hade en svensk gemenskap, levandes som minoritet inuti ett annat europiskt land utvecklats, i exempelvis fransktalande Bryssel? Hur hade det svenska språket i denna lilla enklav formats? Hade konjunktiv varit mer förekommande, hade språket påmint oss om det som våra farföräldrars föräldrar talade? Detta med tanke på att den franska, spanska och portugisiska som talas i Nord- och Sydamerika oftast uppfattas som gammalmodig av deras europeiska ättlingar.

Mitt Schaerbeek
Tanken om La Petite Suède har troligtvis uppkommit genom anpassningsfasen till mitt nya område, Schaerbeek, de turkiskt dominerade kvarteren alldeles norr om Bryssels stadskärna. Gatubilden här har, likt andra delar av staden, klara inslag från tiden då kung Leopold II var regent, då staden smyckades med monument och pampiga byggnader, finansierade genom regentens egenmäktiga kolonisering av Kongo. Lägg därtill en utebliven stadsplanering med trånga och krokiga gator och det för mig typiskt franska upprepande mönstret av speceriaffärer: Boulangerie, Patisserie, Boucherie, Pharmacie, Coiffeur, Supermarché osv. Här heter de däremot Boucherie Abdel och Boulangerie Nihal. I kvartet finns också Pizzeria Turque, Anadolu Insurance, kefta- och kebabhak, turkiska kaféer och restauranger samt en uppsjö av ställen som erbjuder billigt Internet och billiga utlandssamtal. På gatan, ett ständigt myller av folk. Långa köer av bilar, från morgon till kväll. Unga pojkar halvbrottandes och högljutt utbytandes av fraser som jag endast kan gissa mig till vad de betyder. De jämnårig tjejerna går fnittrandes två och två på väg hem från skolan. Lite då och då passerar en BMW förbi, körd av en man i min egen ålder. Med nedvevade rutor pumpas rytmerna från Will Smiths senaste hit ut. Den skorriga basen får fönsterutorna på keftariorna att skallra. Deras jämnåriga av det kvinnliga könet är iklädda slöja och likt förarna passerar de mig med en oavvänd blick. Det är en upprepande gatubild. Kvällstid fylls de turkiska kaféerna av diskuterande och rökande äldre män, klädda i traditionella turkiska plagg med flotta huvudbonader. Interiören på kaféerna är väldig fattig, bestående av några rader med bord och stolar, placerade upp intill vars en vägg. Längst in i kaféet hänger vanligtvis en TV skärm visandes turkisk fotboll. Nära inpå ligger några allmänna tvättinrättningar, vilka kvällstid besöks av äldre kvinnor - möjliga fruar till de rökandes kafébesökarna - i förda hucklen och där de med böjda ryggar plockar tvätt. Vad pratar de om? Sina män? Tvätten?

Jag kallar det mitt Schaerbeek men fortfarande är jag en åskådare, ingen annan än en besökare. Då varken männen på kaféerna eller kvinnorna som plockar tvätt ser mig förblir jag osynlig. Men fortfarande tillåts jag fritt att få fantisera om hur deras lilla enklav blivit till och hur den gemensamma kulturen utvecklats. Jag undrar huruvida de trivs i Schaerbeek, i Bryssel? Lämnar de äldre männen någonsin de här kretsarna? Vad diskuteras under kvällarna? Vad anser de om splittringen mellan flamländare och valloner, bryr de sig? Till de yngre – vilka relationer har det till sina jämnåriga i Istanbul, Ankara eller Izmir? Massvis med frågor att gräva djupare i.

Minoriteternas Europa
Vad som också ligger bakom nyfikenhet till alla frågor är vilken dennas roll, liksom alla andra minoritetgruppers, ska bli ett framtida gemensamt och sammanhållet Europa? Dagligen tillgodoses vi med information om områden som tidigare legat utanför vår referensram: munkarnas kamp i Burma till de politiska oroligheterna i Kenya. Detta i hopp om att stärka vår förståelse för andra kulturer, att vara goda kosmopoliter. Men samtidigt bildas vita fält på vår egen karta, i vår närmiljö.

Ostracism eller inte, inom en minoritetsgrupp bibehålls naturligt en stark gemenskap, där språk och tradition blir ytterst viktigt för att fästa kontakten med ursprunget. Men hur utvecklar sig denna kultur över generationer i Europa? Någonstans har jag hört att de mest hårt hållna turkiska islamister finns i tredje generationens turkar i Tyskland. De skulle vara de som hyser störst antagonism mot sekularisering i Turkiet, men som själva aldrig har bott där. Vad föds i en isolerad gemenskap?

Emigranten Persson

Vad som huvudgatan i La petite Suède hade dominerats av är upp till den enskilde läsaren att utforska i sin egen fantasi. Men att som svensk, uppväxt på 80- och 90-talet, ens föreställa sig en annan svensk leva asketiskt efter svenska traditioner är inte bara orealistiskt utan även aningen skrattretande.

Det hade varit intressant att få närmare studera hur svenskkolonierna utvecklades efter emigrationen till Nordamerika. Vilken stereotyp blev svensken i den Nya världen. Jag har emellertid svårt att se framför mig ett svenskt ghetto i Chicago, där svenskar utövade kriminell verksamhet som sitt levebröd. Men om, vem var vår Al Capone? Bror Persson? Nej, smålänningen tydde sig nog bättre till Minnesota och den befriande stenfria åkerjorden.

Likaså hade det varit intressant att läsa historier från den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy, en ö utanför Afrikas östra kust. Idag ett lyxparadis som enligt Wikipedia har både Brad Pitt och Jay-Z som frekventa besökare. Ön som var torr och fattig på resurser blev svensk efter ett utbyte med fransmännen, där de senare fick handelsrättigheter till Göteborgs hamn. St-Barthelomey hade en bra hamn och goda möjligheter för slavhandel. Det finns en bok, vilken jag glömt namnet på, som beskriver hur en av de svenska invånarna upplever värmen och det hårda arbetet. Ön förblev en svensk koloni i nästan hundra år och den tiden har satt sina spår. Huvudorten heter Gustavia, vilken också har hedrat sin svenska vänort Piteå med att namnge en gata efter den norrbottniska orten, Rue de Pitea. På Saint-Barthélemys flagga finns bredvid fleurs-de-lis även tre guldfärgade kronor.

Min egna empiri av svenska emigranter är dels från Bangladesh där svenskar biståndsarbetare och utsända levde under nästintill familjära förhållande. Jag minns hur vi i den varma och fuktiga bengaliska natten, framför en brasa vid poolen på Nordiska klubben, sjöng in våren på förste maj förra året. Mitt andra starka intryck av utvandrare Persson är från en mottagning för Kungen och Drottningen i Toronto. Hit strömmande många av stadens svenskättlingar, varav några hade emigrerat för över fyrtio år sedan och därför genom åren förlorat en del av sitt arv. Detta hindrade däremot inte dem från att komma iförda folkdräkt eller från att fälla en tår efter att det att de fått möjligheten att skaka hand med kungaparet.

Insiktens spegel

Ursprunget till frågan om hur svensk kultur hade utvecklas i ett annat samhälle visar på en egen vilja att få bli av med de vita fläckarna som uppkommit på min europakarta. Att lämna min världsbild för ett tag, att få bekanta mig med en ny. Det är möjligt att jag inte finner något av intresse men samtidigt sägs det att det är i det främmande som vi speglar oss själv som bäst, vår egen tillhörighet och tro. Det måste vara nyttigt att göra ibland. År 400 f.k. yttrade greken Herodotos detta då han efter att ha studerat den egyptiska kulturen insåg dess överlägsenhet i jämförelse med den grekiska. En insikt som i hans samtid måste ha varit väldigt kontroversiell och upprörande.

De första orden från Bryssel

Bryssel, 7/2
För ungefär en vecka sedan lämnade jag Lund och Sverige för Bryssel och Europa. Med mig hade jag packat tillräckligt med kläder och böcker för att kunna leva i mitt nya land ett tag framöver. Mer hade jag inte. Varken fast bostad eller minsta jobberbjudande, alltså väntade ett äventyr utöver det vanliga. Till råga på allt hade resfebern givit mig en förkylning, vilket gjorde att den långa tågresan Köpenhamn – Köln – Bryssel förväntades bli allt annat än trivsam. Som tur fick jag min egen kupé och sov hela natten.

Väl framme i Bryssel var planen att först ordna boende sedan jobb. I detta brev ska jag nu berätta om en intensiv första vecka där mitt humör och mod haft ett EKG-liknande utveckling. När jag skriver detta sitter jag emellertid på mitt alldeles egna rum, drickandes en lågpris variant av snabbkaffe och känner mig rätt belåten efter att ha bekantat mig med mina nya grannar. Det kan verka som att boendet ordnade sig snabbt men veckan som gått har varit påfrestande och aningen omtummlande.

Utmaningen så som jag ville ha den

Att det hela skulle bli en tuff utmaning och prövning var och är jag väl medveten om. Emellertid kan jag hysa en viss förtjusning för denna wallraff-liknande form av upplevelse, där jag placerar mig själv i en något riskfylld situation, utan den trygghet jag är van vid. Under ett av mina arbetspass på äldreboendet i höstas läste jag en dikt av Kierkegård, vars ord fastnat - ”För att kunna hjälpa och förstå någon annan måste man först förstå hur denne person tänker”. Sålunda borde en tid utan bostad, arbete eller social trygghet göra mig mer nytta en besvär.

Samtidigt som detta skulle bli en ny upplevelse, blir det också ett äventyr där jag tvingas tillföra det yttersta av min egen kapacitet för att lyckas. Boende- och jobberbjudande kommer inte om inte tid och arbete på att finna dem investeras. Min budget är strängt begränsad och därför måste jag hela tiden se till att lösa saker och ting på en billigt sätt. Trots detta får inget hindra mitt eget välmående, dvs. ingen pundarkvart, inte ett jobb i en rökfylld bar, ingen billig skräpmat eller allmän tristess.

Arbetet börjar

Som temporärt boende hade jag ordnat en madrass hemma hos en kompis som jag tidigare bott och arbetat med i Brasilien. Denna vän hade ordnat en mobiltelefon med tillgänglig kredit. Mobil tillsammans med en stadskarta, ett heldagsbiljett med kollektivtrafiken och ett gäng jobbannonser, gav jag mig ut på stan och började letandet. Jag gick gata upp och gata ner, åkte kors och tvärs över staden, ringde och SMS:ade alla intressanta rum jag kunde komma över. Detta arbete gav mig en känsla för hur staden var uppbyggd och hur de olika områdena hänger samman. Nu vet jag var jag ska gå för att hitta till affären som specialiserat sig på bonsaiträd, jag vet hur många brasilianska churraskerior det finns på Rue Lesbroussard, jag känner till de kvarter och gator som domineras av afrikanska eller arabiska flanörer, jag har mött turisterna nere på Grand Place och själv ätit den världsberömda pommesen på Place Jourdan. Jag vet hur tomt och tyst det är runt EU kvarteren klockan tio på kvällen. Jag har fått uppleva en inrökt kvartersbar i Ixelles samt det enorma partystället Bulex tillsammans med tusentals belgare. Och i går kunde jag som ensam svensk få uppleva matchen mellan Turkiet och Sverige på ett av de alla turkiska hak på min gata i Schaerbeek.

Det skulle visa sig att bostadssökandet inte var alldeles enkelt och det framgick ganska snabbt vilka problem som jag stod inför. Rummen var i genomsnitt dyra (ca. €400), de av kvinnliga könet alltid föredragna, likaså är den som arbetar, studerar eller gör praktik. Kontrakten är ofta på längre period än några månader (ibland tre år), de engelskspråkiga hyresvärdarna få och min franska än inte flytande. Fortsättningsvis är de attraktiva rummen överösta med intresseanmälningar. Kort sagt - mitt förhandlingsläge sög. Under de första dagarna genomsnittade jag nog 5 h kringvandrande i staden och resten av tiden framför datorn letandes Totalt har jag nog kontaktat upp emot en 70 annonser och antagligen fått mindre än tio svar. Totalt har jag besökt fyra stycken rum.

Hopp och förtvivlan

Under söndagsmorgonen hade jag och min vän ett kort samtal där hon uttryckte en viss pessimism till att ha mig inneboende. Inget personligt, bara det att hon var väldigt upptagen och kände att väl hemma ville hon enbart rå om sig själv. Något jag givetvis respekterar men var skulle jag ta vägen? Telefonsamtal, SMS och emails i mängder utan svar. Varför ser ingen mig? Frustrationen var på topp. Jag hittade flera intressanta annonser à la ”studentkollektiv söker ny inneboende”. Ett av dessa fick jag emellertid besöka. Det bestod av en internationell mix av studenter, boendes i ett stort hus där var och ens rum var på 30 kvadrat och fyra meter i tak. Ibland är det smärtsamt att få se hur det skulle kunna vara. Detta ställe var ett paradis, i alla fall i jämförelse med det rum som jag titta på dagen innan. Jag har inte höga krav men det stället hade definitivt föranlett en depression redan efter första natten. Hyresvärden, en man på 90+, döv och vilsen, visade mig runt. Mardrömställe har etsats sig fast i mitt minne. "Skulle jag behöva bo så här", tänkte jag. Rummet var stort och luftigt, hade klinkersgolv och ett litet fönster vettandes mot ingenting. Mitt i rummet stod en billig variant av vita uteplatsmöbler, som gardiner satt ett duschdraperi och köket bestod av den förflyttningsbara kokplatta som fanns ovanpå kylskåpet, bredvid plastmöblerna. För denna generösa och något nytänkande inredning ville han ha 3600 SEK. Skulle jag slutligen bli tvungen att ta ett av dessa rum?

Ständiga humörsvängningar; hoppet väcktes varje gång jag fann en ny intressant annons, liksom förtvivlan tog vid varje gång svar uteblev eller det framgick att jag inte var passande. Så fort jag fick frågan: ”Vad gör du i Bryssel?”, svarade jag ärligt om mina planer och bjöds jag ofta på svaret ”Eh, mmm, good luck (and I’ll never see you again)”. Gubben var det första som ville ge mig ett rum utan väntan. Hopplöshet, anonymitet och en viss stress kring om jag skulle våga var kylig och vänta eller ta första bästa (värsta?). Tidigare i mitt liv har jag kallat mig en nomad men under den gångna veckan har jag stundtals verkligen känt mig som en, framför allt som en främling till alla de fasader som hela tiden omgivet mig. Ensamhet är inte någonting som jag ofta känner men här har jag känt det. Men, än en gång, detta var ju det jag ville, att för en gång skulle inte få allt serverat och få uppleva något från en ny infallsvinkel.

Lösningen

Men i måndags kom räddningen. Ett av de rum som jag besökt hade i sista stund fått återbud från en kvinnlig student och i stället erbjöds det till mig. Glädjedans? Javisst, men bara för ett litet tag. Svar väntade från Paradiset samma kväll och erbjudandet gick ut klockan 17 samma dag. Ska jag ta det eller vara kylig och vänta på nästa. Hela tiden alla dessa val man står inför. Jag försökte förskjuta kontraktsskrivandet ett tag men det tog stopp. Utan kyla skrev jag kontrakt och dagen efter flyttade jag över mina saker.

Rummet ligger i stadsdelen Schaerbeek, som enligt många är ett dåligt område. Om det är sant vet jag inte än, men det är i alla fall mer livligt och intressant är många andra platser jag passerat. Mitt hushåll får utgöra en liten svensk enklav inuti en större turkisk diaspora. Längs min gata finns en rad turkiska affärer och barer, varav en jag besökte i går för att se matchen Turkiet mot Sverige. I närheten finns också min affär, ett lågprisalternativ till Lidl. Området må ha en dålig stämpel men det verkar spännande och det ligger endast 8 minuters promenad från Botaniska trädgården och ytterligare 10 minuter in till centrala Bryssel.

Nästa steg

Det skadar inte att ibland bryta gamla beteendemönster, något som kan kännas enklare att göra det på en nya plats. Just nu känns det skönt att sitta här i rummet utan Internet, skrivandes utan att kolla email eller FB var femte minut. Att i stället, när denna text är skriven, lägga mig ner och läsa lite i en bra bok, kanske gå en promenad i mitt nya kvarter eller fortsätta att leta efter gratis underhållning. I dag firas även det kinesiska nyåret samt att semifinalen i de afrikanska mästerskapen i fotboll visas - båda lockar.

Nästa steg är nu att hitta ett kvalificerat och roligt arbete...

Adress:Per-Anders Widell,35 Avenue Rogier,1030 Schaerbeek, Bryssel, Belgien
TFN: +32 493 75 48 71