Pro Viva

Idag, torsdagen den 28 februari, dagen före skottdagen, är det min lilla systerdotters allra första födelsedag, varpå jag skulle vilja passa på att gratulera henne. Det är också på dagen gått fyra veckor sedan det att jag anlände till Bryssel. Tiden flyger. Lägesrapporten härifrån är att jag fortfarande aktivt och ihärdigt söker jobb, yrken av alla dess slag. I dagens brev ska jag berätta varför det blev Bryssel, lite om CV författande, samt redogöra för de strategier jag nu angriper för att bli arbetstagare. Med tiden kommer jag utveckla bloggen genom att lägga in användbara länkar för den som vill göra mig sällskap här i Europas politiska centrum.

Ett barn av min egen kultur

Det var under en kväll i maj förra året då jag tillsammans med uppsatskollegan Malin diskuterade livet därefter för första gången på allvar. Som så vanligen förekommande rådde det strömavbrott på vårt av kackerlackor välbesökta hotellrum i den bangladeshiska huvudstaden Dhaka. Emellertid var det inte skräcken för de vidriga krypen eller väntan på ljusets återkomst som framkallade samtalet utan tanken på att vi snart skulle ta examen. Hemresan till Sverige nalkades och därefter en sommar som skulle innebära slutspurten mot målet, Politices Magister, ett slut på det tidigare till synes eviga studentlivet. Där på sängen, stirrandes upp i fläkten var jag fast besluten om att detta stundande vakuum skulle fyllas med något enastående, något stort. Jag hade ju hela sommaren till förfogande för att utforska vad jag ville göra av mitt liv.

De tankar jag hade på hotellrummet delar jag med många i min ålder. I alla fall om man får tror Anders Parment (80-talister kräsna och krävande, SvD 28 jan), ekonomie doktor vid Linköpings universitet, som under en tid studerat min och de mina kringliggande årskullar: en armé av hungriga individualister som är redo att axla ansvaret efter avgående årgångar 40-talister. 80-talisten, en individ uppväxt med sociala nätverk och utan sinnlig begränsningar för vad som är möjligt här i livet, en person som ser arbetet som en fortsatt möjlighet till självförverkligan, snarare än som en plikt. Tiden är en viktig resurs och en arbetsgivare därmed utbytbar.

Det blev juni, monsunperiodens första månad, och det var dags att lämna Bangladesh. En svensk sommar passerade utan några större insikter gällande livet därefter. Veckorna gick och dagen innan framläggningen av magisteruppsats uppkom frågan igen. Vad ska hända efter det här? Jag flyttade från Linköping ner till barndomshemmet i Lund, inväntandes konstruktiva idéer medan jakten på arbete inleddes. Parallellt förkovrade jag min franska genom att återuppstå som student bland yngre årskullar 80-talister.. Att studera blev plötsligt så pass mycket mer givande än den tid som lades ner på att hitta ett jobb. Även andra sysslor började ta över min tid. Bland annat fick jag som lärarvikarie återuppleva en fjortonårings tankar om livet, även det klart mindre deprimerande än runtklickandet bland ointressanta annonser. Efter en tid bestämde jag mig därför att skjuta lite ytterligare på jakten efter det yrke som skulle ledsaga min självförverkligan. I stället kunde jag nu koncentrerade mig på att fullfölja franskastudierna och lägga ner lite mer energi vid vikarietillfällena. Jag trivdes och hade en fantastiskt termin. Det var under en fika på Språk- och litteraturcentrum som skämtet först uppkom. Jag borde dra till Bryssel och starta en blogg med namnet Pol Mag:are söker jobb. Under de följande dagar föll fler och fler pusselbitar på plats. Idén var underbar och genial!

En paketlösning av klass

Idén är egentligen varken så märkligt eller tokig. Arbete har alltid fått människor att packa ihop sina ägodelar och röra på sig. Visserligen ligger det en viss skillnad i min migration, i det som gör att den personifierar Parments stereotyp av 80-talisten. Mitt främsta mål handlade inte om att bygga upp min förmögenhet, utan i stället om att röra mig mot den plats där jag trodde mig ha störst möjlighet att finna det yrke jag ville leva med. Troligtvis sitter i denna stund även andra årgångar 82:or här i Bryssel, skrivandes på en blogg, kanske på spanska, slovenska eller estniska. Alla här av samma anledning som mig. Lik som jag är, borde även de vara ett barn av sin egen kultur - den växande Erasmuskulturen (i senare blogg är tanken att skriva om praktikanternas Bryssel).

Jobbsökandet hemma i Sverige hade blivit en klar och brutal överkörning av mitt eget tålamod. I Bryssel skulle jag bli tvungen till en fördragsam ansträngning. Likt den mångsysslare jag var, hade jag genom olika småjobb (hederliga) lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva två till tre månader i Belgien. Detta givet att månadskostnader understeg en svensk students med ett par tusenlappar. Men visst skulle det bli nyttigt att få leva under knappa förhållande. I min naivaste fantasi skulle jag få känna på hur det är att komma som immigrant och därigenom få skåda och analysera ett samhälle ur ett nytt perspektiv. Att få tvinga mig själv till att lära mig franska snabbt för att övervinna de sociala barriärerna.

Naturligvis lockade Bryssel också av en mängd andra anledningar också. Staden – Europas politiska centrum – innehar utöver de stora EU institutionerna massvis med spännande NGOs, konsultföretag och forskningsinstitut; alla svärmandes kring mammuten EU:s jättelika fötter. Vilken värld att utforska och jag skulle kamma den efter allt av värde.

Erövringen av Bryssel inleds

På förhand hade jag fyra olika strategier utstakade till hur jag skulle hitta ett jobb:

1. Annonser. Få tag på alla bra webbplatser där jobb och praktiktjänster läggs upp.
2. Svenska företag/organisationer/dotterbolag. Vilka finns på plats i Bryssel?
3. Rekryteringfirmor. Trenden ute i stora världen, utanför Svedalas gräns, går mot att man kontaktar en rekryteringsfirma som sköter jobbsökandet åt en (i utbyte på en procent av ens lön)
4. Vilka organisationer/konsultföretag finns på plats som jag verkligen skulle vara intresserad av att jobba för? 100% Självförverkligan!

Det var återigen dags att starta igång maskineriet, sträcka på ryggen och spänna ut bröstet. Ett klarspråkigt och innehållsrikt CV ska tillsammans med skarpa och vackert formulerade ansökningsbrev författas. Brev som signalerar att jag är den rätte. Jag, den självgående lagspelaren som behärskar språket som en infödd engelsman ska nu övertyga om att mina tidigare anskaffade meriter fyller tomrummet av en bristande arbetslivserfarenhet.

Det är strategi 1 som varit den mest lovande. Mycket riktigt så är Bryssel fullt med intressanta organisationer, konsultfirmor och forskningsinstitut, alla ute efter utexaminerade studenter som är redo att arbeta gratis. Sidor som www.eurobrussels.com och www.euractiv.com är rika på annonser. Själv har jag i detta nu sökt 18 stycken, varibland International Crisis Group och Human Rights Watch kanske tillhör de mest lockande. Strategi nummer två utmynnar kanske inte i ett jobb men kan vid det är laget vara till stor hjälp. Bryssel, inte bara monumentens och våfflans stad, utan även de informella nätverkens vagga, varpå det för mig är lämpligt att ta hjälp av mina landsmän. Den tredje strategin, som tills vidare lagts på is, innehåller en livlina. Språkförbistringar i franska men även engelska är till min nackdel i konkurrensen, men bland rekryteringsfirmorna söks rätt ofta svensktalande för exempelvis jobb till företags kundtjänst. Men som sagt, en livlina att satsa på när hushållskassan börjar tryta. Det är dock den sista strategin som det under de kommande dagarna ska läggas mer energi på. Att själv, med mitt klara och välformulerade CV, konfrontera arbetsplatser som intresserar mig. I en tid där företag och organisationer slåss om den ypperliga talangen, kors och tvärs över världen, gör jag tvärtemot, jag söker mig till det jobb som intresserar mig och för vilket jag är villig att erbjuda min värdefulla tid och kompetens.

CV hetsen

Hade jag varit kvar i Sverige hade jag nog inte varit lika energisk i arbetet som jag är nu. Att söka jobb är tveklöst något av det mest tråkiga jag vet. Ständigt tvingas jag brottas med mina egna svagheter och förlorar upprepat. När svar från ansökan uteblir, tryter tålamodet och obeslutsamheten tar över såtillvida att jag blint omformulerar mina ansökningsbrev. Jag vänder och vrider på orden i timmar. Emellanåt påminns jag om mig själv som sjuåring, när jag låg klarvaken under en lägerskolan i första klass, omgiven av sovandes klasskamrater. Desto mer klockan blev ju oroligare blev jag, desto mer orolig ju mer osäker på hur det var minst obekvämt att ligga. Liksom konsten att somna känns ibland sökendet efter jobb som en evig väntan.

Känner jag mig modfälld? Inte direkt. Som sagt, det finns fler möjligheter här nere och hela tiden blir mina ansökningar bättre och bättre. Det handlar bara om att fortsätta kämpa och sträcka på sig ytterligare. Därför blir strategi nummer fyra förhoppningsvis ett vinnande kort.

Även om denna tid förvisso är nyttig kommer jag förmodligen inte sakna den. Jag är mätt på alla tips och råd om hur man ska författa ett vinnande CV och hur man ska bete sig på en intervju. Till min kännedom har somliga svenska universitetet och högskolor nu börjat erbjuder kurser för att förbereda studenterna på hur de ska sälja sig själva. De ska lära att sträcka på sig och ge goda svar på frågor som får deras dåliga egenskaper att framstår i en fördelaktig dager. Jag blir lätt illamående av att höra på allt detta. Självklart, skulle ingen människa erkänna att den inte kunde passa tider, var ohört lat eller att den hade tycke för att dricka kopiösa mängder med sprit. Stundtals, under sena eftermiddagar, blir jag sugen att bli lite mer ärlig, låna lite av seinfeldskaraktären och antihjälten George Constanzas ärlighet. Att i mina ansökningsbrev smyga in någon liten kommentar som får mottagaren att vakna till och förvånas. Vid de här tillfällena väljer jag emellertid att i stället gå på en promenad i mitt område. Men om DU hade varit mer som George, vilket svar hade du då givit?