Vind i seglet

I sin ordning kommer här den femte bloggen. I mitt senaste inlägg avslutades berättelsen med en något överraskande vändning. För er som än inte läst Intermezzo kan jag meddela att det nu är sex veckor sedan jag skickade in min sista jobbansökan. Vad har då hänt sedan dess? Naturligvis har vardagen fått en drastisk förändring, där jag i bjärt kontrast till tidigare ensamma sökande efter att bli sedd och hörd, numera sitter på trettonde våningen i Europaparlamentet och blir dagliga krusade för av andra, per telefon samt genom email, samtidigt som jag blickar ut över den stad som tidigare kändes så otillkomlig.

I nedan följande text kommer en redogörelse av segerns ambrosia, ett stycke om livet bakom fönsterrutan och ett passus med en iakttagelse från maktens centrum. Jag avslutar dagens brev med att berätta om det vardagliga livet i Bryssel.

Mitt i prick
Emellanåt undrar man om det finns en utstakad väg här i livet, en tanke som är född oberoende från nuvarande anställning hos en kristdemokrat. Antingen det, eller åtminstånde att somliga händelser sker tack vare tur och slump. Saken är den att av alla de fyrtio tjänster som jag sökte var önskan som störst att få den på Anders Wijkmans kansli. Den skulle bli perfekt. I ”lugn och ro” skulle jag få bilda mig en grundläggande förståelse för hur parlamentet och livet däromkring fungerar. Lägg därtill att jag skulle få fördjupa mig i de frågor jag länge velat - utveckling och miljö - för en ledfyr till person vars arbete och engagemang jag länge respekterat högt. Visst, anställning är tillfällig och går ut i juli, men höstterminen ser redan väldigt ljus ut, där jag förmodligen kommer att ta ett ytterligare steg mot det jag en dag vill ägna mig åt.

Arbetsplatsen
Om arbetet på Europaparlamentet finns det mycket att skriva, men med anledning av bristande helhetsyn håller jag mig än kort om detta. Lite senare utlovar jag, vilket alltid är lika dumt, att ge er en mer insiktsfull bild av hur det är att arbeta i parlamentet.

Platsen för parlamentet är alldeles intill det berömda afterwork-mekkat Place du Luxembourg, belägen strax öster om Rue Regant, gatan som delar det belgiska Bryssel från det europeiska. En delning som nattetid intar två olika världar, där den senare ligger död i väntan på en ny dag och nya möten.

Parlamentet utgörs av ett antal glasbyggnader, som högst femton våningar, vilka inhyser det maskineri som möjliggör de valda parlamentarikernas arbete. Totalt finns det 785 ledamöter, vilka blivit valda genom folkomröstningar i de 27 medlemsländerna, och tillsätter platser i enlighet med en skala proportionella till invånarantal. Sveriges med sitt lilla befolkning har totalt 19 stycken ledamöter, varav min nuvarande arbetsgivare Anders Wijkman representerar Kristdemokraterna.

Anders sitter med i parlamentets utskott för miljöfrågor och är suppleant i det för utveckling, samt att han även är sittande i det tillfälliga klimatutskottet. Med de här mandaten, samt att han utanför parlamentsarbetet är bunden till andra åtaganden, betyder det att han alltsomoftast är uppbokad.

Till sin hjälp har Anders tre personer anställda på kontoret: Fredrik, Marlene och Ulrika. Arbetet är uppdelat på så vis att Fredrik ansvara för miljöfrågorna, Marlene för utveckling, och Ulrika tar hand om allt det praktiska, såsom ekonomi, kalender och besöksgrupper. Därtill kommer nu jag, en lärjunge som börjar vänja sig vid dagligt arbete, en dillitant som alltmer börjar växa in sig in i den nya rollen. Det sker mycket smärtfritt, vilket jag har att tacka mina trevliga och kompetenta kollegor för.

Mina arbetssysslor
Mina dagliga sysslor består bland annat av att buffra bland hundratalet av inkommande emailen – inbjudningar, mötesförfrågningar eller personliga åsikter – på vilka ja eller nej svaras. Jag hjälper även till när det är tid för omröstning, var fjärde vecka i Strasbourg, att se till att Anders röst blir rätt, vilket kan vara rätt knepigt då mycket måste tas i betänkande.

Jag har även till min stor glädje beviljats ett hedersamt, och för framtiden fruktbart, ansvarområdet – transportsektorn -, och i synnerhet dess klimatpåverkan.

Att den ständigt växande efterfrågan på transeuropeiska och globala transporter har en koppling till ökade växthusgaser är lättfattlig. När många andra sektorer inom Europa lyckats sänka sin utsläpp, prognostiseras transportsektorn fortsätta att öka sina, oberoende av teknologiska förbättringar och miljövänligare drivmedel. En smartare och mer effektiv transportering av varor och privatpersoner kommer därför vara behövlig, där ett gränsöverskridande samarbete måste göra tåget till ett alternativ till luftburen- och vägtransport. Att i dag en tågbiljett från Bryssel till Köpenhamn kostar det femdubbla av en flygbiljett, samtidigt som den tar fem gånger så lång tid, är inte acceptabelt.

Järnvägens som alternativ är något värt att kämpa för, framför allt i en tid där en flygresa med ett lågprisföretag säljs över nätet lika enkelt som en bussresa, där det i köpet av den förre ges lite eftertanke. Likt en apostel vill jag därför uppmuntra till ökat tågresande. Möjligheterna att ta sig runt i Europa är mycket bättre än man kan tro, och lär man sig prisdifferenteringssystemet går det att hitta riktigt billiga biljetter. Själv har jag insett att biljettpriset mellan Bryssel och Köpenhamn egentligen inte skiljer sig så värst mycket från det på flyget, i alla fall sålänge man är redo att åka nattåg, sittkupé med ett tidigt byte i Köln.

Ständigt växande

Nu till ett litet passus från en konferens jag närvarande på häromveckan,

”Meddelandet av att det var hans tur att tala fick gästerna att hastigt avsluta pågående samtal och förflytta sig mot podiet. Likt en skock tonårstjejer som utlovats en skymt av nya komikerstjärnskottet Björn Gustavsson, sträckte sig nu en efter en av de kosymklädda och till åren komna tjänstemännen för att få en glimt av den store lille mannen. Från min plats längst bak i salen i stadshusets festvåning förundrades jag av den våg av sorl som jag mötes av vid dennes ankomst. Folkmassan hopades sig ytterligare för att få en skymt av honom. ”- Ladies and Gentlemens, mesdames et mesmesieurs” inledde kommissionens ordförande José Manuel Barosso sitt tal.”

Den tanke som väcktes hos mig under Community of European Railways’ mottagande var hur nollställd en människa kan bli i närvaron av en berömdhet. Hur denne då låter själv segla upp på en pidestal och att för stunden få jämnställa sig själv med det lyckade och det förnäma. Först en tid efter man skiljts från det här ögonblicket kan man åter komma ner på jorden. Däremot kan man alltid återberätta för andra om studen då man träffade X, för att få den lyssnande att tro att man fortfarande befinner sig uppe på pidestalen.

Vardaglig nektar
Efter det att jag fick tjänsten på parlamentet har jag hunnit med att få njuta lite av den ökade friheten det ingivit. Dels har jag köpt mig en cykel på vilken jag redan hunnit spendera ett antal mil. Vidare har jag även fått besök av min vän Maarten från Amsterdam, och har själv varit där en helg. På besök har även min kära mor varit, vilket gav mig en chans att se både Gent och Brugge i bättre väder. Under besöket insåg vi även hur skönt och förnöjande det kan vara att sitta och studera stadsbarn, som efter många långa månader i betongen, äntligen fått släppas fria lekandes i parken, antingen springades bakom en boll eller stolt förbicyklandes. Besöket avslutades med en fantastisk koncert med Alison Kruass och Robert Plant.

Sommaren är så gott som här och den insprängda grönskan gör sig allestädes närvarande i den gråa och slitna staden. Tiden sägs läka alla sår, Bryssel likaså sägs mogna med tiden. Om jag tycker om henne i dag, vad ska jag då känna i morgon? Den slutmålsbefriade resan har avslutats och ersatts med en stund fylld av ro och behagelse.

Intermezzo

Mars börjar att gå mot sitt slut, vilket betyder att ännu en månad snart är avklarad, en månad som jag än inte skrivit något om. Anledningen till uteblivet bloggande beror på att jag dels valt att koncentrera mig på jobbsökande, dels på att vardagen har tett sig alltmer monoton. Dock fick jag under påskveckan ett välbehövligt avbrott då en vän från Kanada kom på besök. Tanken var att vi tillsammans skulle möta våren i Bryssel, men i stället fick vi uppleva det värsta marsvädret i Belgien på tjugo år. Men innan jag utvecklar vädrets nyckfulla överraskningar ytterligare, kommer först en uppdatering om min fortsatta kamp mot en anställning, här i den europeiska politikens epicentrum.

Steg nummer två - Intervjun

Allteftersom jag med tiden gjort mina ansökningsbrev allt vassare och mitt CV mer lättstuderat har sökandet gått smidigare. Med strategin ’bred front’ har jag sonderat svenska inrättningar, jobbannonser och intressanta NGOs, simultant mjölkandes efter det av störst intresse.

Efter nio veckor (minus perioden för bostadssök och semester) har jag nu sökt över trettio jobb via annonser, varav jag blivit kallad till EN intervju, en obetald praktikplats på den mycket välansedda tankesmedja Centre for European Policy Studies (CEPS). Som praktikant skulle mina under studietiden inlärda färdighet för ekonometrisk metod få aktualiserats liksom kännedomen om den finansiella marknaden. Jag kände dock på förhand att tjänsten skulle innebära sextio timmars arbetsveckor, görandes något jag verkligen inte brinner för och som dessutom var obetalt.

Tillskillnad från annonserna har kontakten med interessanta organisationer varit mer framgångsrik, såtillvida att jag fått svar från fyra av sex. Av dessa utmynnade två stycken i intervjuer, där den första ägde rum förra veckan. Platsen jag besökte var en lite NGO, Institute for Infrastructure, Environment and Innovation (IIEI), vilkens huvudområde är att driva projekt åsyftade till att säkerställa att utvecklingen av hamnområden sker med hänsyn till angränsade natur och djurliv. Härifrån väntar jag fortfarande på svar. Den andra intervju som jag blivit kallad till är i nästa vecka, på organisationen European Intermodal Assocation, en organisation som arbetar för att effektivisera transportsektorn inom Europa.

Hoppets depriverande påverkan

Jag är däremot rätt säker på att varken intervjun på CEPS eller den hos IIEI kommer att leda anställning, vilket emellertid inte är något jag grämer mig för. Även om intervjuerna gick någorlunda väl, kändes ingendera som den rätta, dvs. jag kunde inte se mig själv arbetandes där. Om det vore så att jag verkligen hade varit intresserad skulle den efterföljande tystnad frambringat andra känslor än ett lätt ryck på axlarna.

Däremot fick jag genom min tredje valda arbetslinje – svenska inrättningar – uppleva en tuffare mental prövning. Efter att på måfå ha skickat en intresseanmälan till en av våra mest respekterade parlamentariker fick jag svaret att de omgående sökte en praktikant. Ansökan författades och följdes upp med ett telefonsamtal följande dag. Sammanlagt hade sex person sökt platsen och svar skulle lämnas inom kort. Sex ansökningar! Detta i kombination med att jag redan på egen hand visat kontoret mitt intresse, och min närvaro i Bryssel, gjorde att det kändes som att målet stod öppet. Efter det svaret förmådde jag inte förhindra min fantasi från att överta mitt rationella förstånd. Hur kan man kväva sin egen tankefrihet? Tron och hoppet på att jag inom kort skulle vara i mål resulterade i sömnlösa nätter i väntan på besked. Inget svar kom varpå jag ringde upp kontoret i slutet av veckan. Jag låg som nummer två i ordningen, bakom en person med stark koppling till partiet. Det var däremot oklart om den här personen kunde. I början av nästa vecka skulle jag bli kontaktad om platsen blev ledig

Det samtalet uteblev.

Att fortsätta kämpa mot målet

Det händer ofta att jag fantiserar om det 'befriande telefonsamtalet'. Hur jag då kan få stanna upp och pusta ut, luta mig tillbaka och stänga ner dokumentet som jag för stunden arbetar i. Därefter ser jag mig åka tillbaka till ruggiga Gare de Midi, den station vartill jag anlände för ungefär nio veckor sedan, för att cermoniellt få fira uppdrag avklarat. På ett av de intetsägande och ocharmiga kaféerna skulle jag sätta mig i lugn och ro och följa förbistressande resenärer, på väg till Paris, Amsterdam eller Köln, städer som snart även jag skulle kunna bege mig till. Befrielsen skulle även återge mig tillfället att smaka på stadens hemligheter och skapa nya rutiner. Kanske börja simma, spela fotboll eller varför inte testa på Qui-Gong.

Min beslutsamhet för att stanna blir med tidens gång allt starkare och därför allt mindre aktuellt att återvända till Sverige. I Bryssel väcks sökaren i mig, den i oss alla inneboende egenskap som uppmuntrar vår nyfikenhet och vilja att lära känna vår omgivning. Stadens utbud av intressanta jobb är därför inte det enda lockbetet, utan även dess folk. Invånare vars ursprung härstammar från alla världens hörn, som tillsammans med sin eufoniska samklang sätter en särsklid prägel på staden.

Ur ett historiskt perspektiv är det som sker i Bryssel helt enastående. När har vi européer tidigare i historien varit mer enade kring att skapa en fredlig och allestädes välmående kontinent? Jag undrar hur Karl den store, ofta omnämnd som fadern till tanken om ett enat Europa, hade haft för tankar om dagens Europa. Likaså, hur kommer folk om två hundra år tolka vår samtid? Vad kommer det att stå i läroböckerna angående vad som hände i Bryssel i början av det tjugoförsta århundrandet?

Nej, just nu finns det ingen återvändo. Dagen för det efterlängtade telefonsamtalet kommer, och blir närmre för varje ansökan som skickas. Det självklara valet förblir att trotsa motgångarna och enträget fortsätta kämpa för att nå fram till målet.

Bring your sunglasses

Avslutningsvis till påskhelgens mycket uppskattade besök. Medan det att snödrivorna tornade upp sig i den kanadensiska huvudstaden Ottawa sken solen över Bryssel, vilket gjorde det enkelt för mig att övertala min vän Sian att korsa Atlanten. Rådet till henne var att packa lätt då det häromdagen gick det att vandra runt utan jacka. Utöver att visa upp Schaerbeek och Bryssel skulle tid även ges för ett besök i Brugge, norra Europas Venedig, samt Gent, en stad med medeltida karaktär och känd för sin rika student- och festivalkultur. Där, utanför Bryssels avgastäta avenyer, gjorde sig det grå åkerlandskapet mig väl påmind om Skåne. Likaså gjorde vädret.

Efter nio veckor i Belgien blev påskhelgens väder det mest usla hittills. De mörka molnen följde oss hela veckan, stundtals bjudandes på regn, stundtals snö. Enligt min kalender var dagen före hennes ankomst vårens begynneledag. Sex dagar senare när det var dags för avfärd mot flygplatsen och Kanada täckte snön hustaken runt Gare de Nord. I stället för sol och värme fick vi det vinterväder som önskats till jul. Till vår besvikelse kommer våren nu först på måndag, en vecka senare än tidigare prognosiserat. Jag antar att hur och när saker sker är oberäkneligt.

På tal om något oväntat. Jag fick sent häromkvällen ett samtal från Anders Wijkmans kontor på parlamentet. Tydligen hade det varit hektiskt senaste tiden varpå de inte haft tid att kontakta mig. Platsen är till mitt förfogande och jag börjar redan på måndag.

Pro Viva

Idag, torsdagen den 28 februari, dagen före skottdagen, är det min lilla systerdotters allra första födelsedag, varpå jag skulle vilja passa på att gratulera henne. Det är också på dagen gått fyra veckor sedan det att jag anlände till Bryssel. Tiden flyger. Lägesrapporten härifrån är att jag fortfarande aktivt och ihärdigt söker jobb, yrken av alla dess slag. I dagens brev ska jag berätta varför det blev Bryssel, lite om CV författande, samt redogöra för de strategier jag nu angriper för att bli arbetstagare. Med tiden kommer jag utveckla bloggen genom att lägga in användbara länkar för den som vill göra mig sällskap här i Europas politiska centrum.

Ett barn av min egen kultur

Det var under en kväll i maj förra året då jag tillsammans med uppsatskollegan Malin diskuterade livet därefter för första gången på allvar. Som så vanligen förekommande rådde det strömavbrott på vårt av kackerlackor välbesökta hotellrum i den bangladeshiska huvudstaden Dhaka. Emellertid var det inte skräcken för de vidriga krypen eller väntan på ljusets återkomst som framkallade samtalet utan tanken på att vi snart skulle ta examen. Hemresan till Sverige nalkades och därefter en sommar som skulle innebära slutspurten mot målet, Politices Magister, ett slut på det tidigare till synes eviga studentlivet. Där på sängen, stirrandes upp i fläkten var jag fast besluten om att detta stundande vakuum skulle fyllas med något enastående, något stort. Jag hade ju hela sommaren till förfogande för att utforska vad jag ville göra av mitt liv.

De tankar jag hade på hotellrummet delar jag med många i min ålder. I alla fall om man får tror Anders Parment (80-talister kräsna och krävande, SvD 28 jan), ekonomie doktor vid Linköpings universitet, som under en tid studerat min och de mina kringliggande årskullar: en armé av hungriga individualister som är redo att axla ansvaret efter avgående årgångar 40-talister. 80-talisten, en individ uppväxt med sociala nätverk och utan sinnlig begränsningar för vad som är möjligt här i livet, en person som ser arbetet som en fortsatt möjlighet till självförverkligan, snarare än som en plikt. Tiden är en viktig resurs och en arbetsgivare därmed utbytbar.

Det blev juni, monsunperiodens första månad, och det var dags att lämna Bangladesh. En svensk sommar passerade utan några större insikter gällande livet därefter. Veckorna gick och dagen innan framläggningen av magisteruppsats uppkom frågan igen. Vad ska hända efter det här? Jag flyttade från Linköping ner till barndomshemmet i Lund, inväntandes konstruktiva idéer medan jakten på arbete inleddes. Parallellt förkovrade jag min franska genom att återuppstå som student bland yngre årskullar 80-talister.. Att studera blev plötsligt så pass mycket mer givande än den tid som lades ner på att hitta ett jobb. Även andra sysslor började ta över min tid. Bland annat fick jag som lärarvikarie återuppleva en fjortonårings tankar om livet, även det klart mindre deprimerande än runtklickandet bland ointressanta annonser. Efter en tid bestämde jag mig därför att skjuta lite ytterligare på jakten efter det yrke som skulle ledsaga min självförverkligan. I stället kunde jag nu koncentrerade mig på att fullfölja franskastudierna och lägga ner lite mer energi vid vikarietillfällena. Jag trivdes och hade en fantastiskt termin. Det var under en fika på Språk- och litteraturcentrum som skämtet först uppkom. Jag borde dra till Bryssel och starta en blogg med namnet Pol Mag:are söker jobb. Under de följande dagar föll fler och fler pusselbitar på plats. Idén var underbar och genial!

En paketlösning av klass

Idén är egentligen varken så märkligt eller tokig. Arbete har alltid fått människor att packa ihop sina ägodelar och röra på sig. Visserligen ligger det en viss skillnad i min migration, i det som gör att den personifierar Parments stereotyp av 80-talisten. Mitt främsta mål handlade inte om att bygga upp min förmögenhet, utan i stället om att röra mig mot den plats där jag trodde mig ha störst möjlighet att finna det yrke jag ville leva med. Troligtvis sitter i denna stund även andra årgångar 82:or här i Bryssel, skrivandes på en blogg, kanske på spanska, slovenska eller estniska. Alla här av samma anledning som mig. Lik som jag är, borde även de vara ett barn av sin egen kultur - den växande Erasmuskulturen (i senare blogg är tanken att skriva om praktikanternas Bryssel).

Jobbsökandet hemma i Sverige hade blivit en klar och brutal överkörning av mitt eget tålamod. I Bryssel skulle jag bli tvungen till en fördragsam ansträngning. Likt den mångsysslare jag var, hade jag genom olika småjobb (hederliga) lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna leva två till tre månader i Belgien. Detta givet att månadskostnader understeg en svensk students med ett par tusenlappar. Men visst skulle det bli nyttigt att få leva under knappa förhållande. I min naivaste fantasi skulle jag få känna på hur det är att komma som immigrant och därigenom få skåda och analysera ett samhälle ur ett nytt perspektiv. Att få tvinga mig själv till att lära mig franska snabbt för att övervinna de sociala barriärerna.

Naturligvis lockade Bryssel också av en mängd andra anledningar också. Staden – Europas politiska centrum – innehar utöver de stora EU institutionerna massvis med spännande NGOs, konsultföretag och forskningsinstitut; alla svärmandes kring mammuten EU:s jättelika fötter. Vilken värld att utforska och jag skulle kamma den efter allt av värde.

Erövringen av Bryssel inleds

På förhand hade jag fyra olika strategier utstakade till hur jag skulle hitta ett jobb:

1. Annonser. Få tag på alla bra webbplatser där jobb och praktiktjänster läggs upp.
2. Svenska företag/organisationer/dotterbolag. Vilka finns på plats i Bryssel?
3. Rekryteringfirmor. Trenden ute i stora världen, utanför Svedalas gräns, går mot att man kontaktar en rekryteringsfirma som sköter jobbsökandet åt en (i utbyte på en procent av ens lön)
4. Vilka organisationer/konsultföretag finns på plats som jag verkligen skulle vara intresserad av att jobba för? 100% Självförverkligan!

Det var återigen dags att starta igång maskineriet, sträcka på ryggen och spänna ut bröstet. Ett klarspråkigt och innehållsrikt CV ska tillsammans med skarpa och vackert formulerade ansökningsbrev författas. Brev som signalerar att jag är den rätte. Jag, den självgående lagspelaren som behärskar språket som en infödd engelsman ska nu övertyga om att mina tidigare anskaffade meriter fyller tomrummet av en bristande arbetslivserfarenhet.

Det är strategi 1 som varit den mest lovande. Mycket riktigt så är Bryssel fullt med intressanta organisationer, konsultfirmor och forskningsinstitut, alla ute efter utexaminerade studenter som är redo att arbeta gratis. Sidor som www.eurobrussels.com och www.euractiv.com är rika på annonser. Själv har jag i detta nu sökt 18 stycken, varibland International Crisis Group och Human Rights Watch kanske tillhör de mest lockande. Strategi nummer två utmynnar kanske inte i ett jobb men kan vid det är laget vara till stor hjälp. Bryssel, inte bara monumentens och våfflans stad, utan även de informella nätverkens vagga, varpå det för mig är lämpligt att ta hjälp av mina landsmän. Den tredje strategin, som tills vidare lagts på is, innehåller en livlina. Språkförbistringar i franska men även engelska är till min nackdel i konkurrensen, men bland rekryteringsfirmorna söks rätt ofta svensktalande för exempelvis jobb till företags kundtjänst. Men som sagt, en livlina att satsa på när hushållskassan börjar tryta. Det är dock den sista strategin som det under de kommande dagarna ska läggas mer energi på. Att själv, med mitt klara och välformulerade CV, konfrontera arbetsplatser som intresserar mig. I en tid där företag och organisationer slåss om den ypperliga talangen, kors och tvärs över världen, gör jag tvärtemot, jag söker mig till det jobb som intresserar mig och för vilket jag är villig att erbjuda min värdefulla tid och kompetens.

CV hetsen

Hade jag varit kvar i Sverige hade jag nog inte varit lika energisk i arbetet som jag är nu. Att söka jobb är tveklöst något av det mest tråkiga jag vet. Ständigt tvingas jag brottas med mina egna svagheter och förlorar upprepat. När svar från ansökan uteblir, tryter tålamodet och obeslutsamheten tar över såtillvida att jag blint omformulerar mina ansökningsbrev. Jag vänder och vrider på orden i timmar. Emellanåt påminns jag om mig själv som sjuåring, när jag låg klarvaken under en lägerskolan i första klass, omgiven av sovandes klasskamrater. Desto mer klockan blev ju oroligare blev jag, desto mer orolig ju mer osäker på hur det var minst obekvämt att ligga. Liksom konsten att somna känns ibland sökendet efter jobb som en evig väntan.

Känner jag mig modfälld? Inte direkt. Som sagt, det finns fler möjligheter här nere och hela tiden blir mina ansökningar bättre och bättre. Det handlar bara om att fortsätta kämpa och sträcka på sig ytterligare. Därför blir strategi nummer fyra förhoppningsvis ett vinnande kort.

Även om denna tid förvisso är nyttig kommer jag förmodligen inte sakna den. Jag är mätt på alla tips och råd om hur man ska författa ett vinnande CV och hur man ska bete sig på en intervju. Till min kännedom har somliga svenska universitetet och högskolor nu börjat erbjuder kurser för att förbereda studenterna på hur de ska sälja sig själva. De ska lära att sträcka på sig och ge goda svar på frågor som får deras dåliga egenskaper att framstår i en fördelaktig dager. Jag blir lätt illamående av att höra på allt detta. Självklart, skulle ingen människa erkänna att den inte kunde passa tider, var ohört lat eller att den hade tycke för att dricka kopiösa mängder med sprit. Stundtals, under sena eftermiddagar, blir jag sugen att bli lite mer ärlig, låna lite av seinfeldskaraktären och antihjälten George Constanzas ärlighet. Att i mina ansökningsbrev smyga in någon liten kommentar som får mottagaren att vakna till och förvånas. Vid de här tillfällena väljer jag emellertid att i stället gå på en promenad i mitt område. Men om DU hade varit mer som George, vilket svar hade du då givit?