Hur vore det att bo i en liten svensk enklav?

Nu har jag varit på plats i dryga två veckor och vardagen börjar ta sin form. På mitt skrivbord, i ett fortfarande relativt tomt rum, ligger papperslappar med listor av alla dess slag: ”intressanta jobb”; ”Svenska organisationer i Bryssel”; ”franska ord”; samt senaste inköpslistan ”svamp, grönsaker, spik, täcke”.

I mitt förra brev berättade jag om den första vecka i Bryssel, om sökandet efter boende samt mina första intryck. Denna helg tänker jag fortsätta att beskriva min närmiljö och det kvarter jag bor i, Schaerbeek. Inom kort kommer även redogörelsen för hur "drömjobbet" ska hittas. Alla kommentarer och egna tankar är väldigt glädjande att få ta del utav, så fortsätt gärna.

Hur skulle det vara att bo i Little Sweden?
Låt oss börja med att fantisera lite genom att skruva en aning på historiens gång och då även vår egen världsbild. Föreställ dig att för ungefär sjuttio år sedan tvingades svenskar emigrera med anledning av de knappa förhållande som då existerade i vårt land. I fantasin, låt säga att Belgien var det land som tog emot de allra flesta flyktingarna, ett land som också var i stort behov av arbetskraft till sina industrierna. En svenskkoloni växer sig till, en ny generation föds och det blir svårare och svårare att återvända till fäderneslandet. Som minoritet har man under årens gång hållit samman och många har valt att bosätta sig i gamla Bryssel stads nordligaste utpost, ett område som bland stadens invånare kallas La petite Suède.

Kvar i fantasin och föreställningen om en annan historieutveckling når vi fram till år 2008, då levnadsstandarden i Sverige är jämförlig med den i Belgien. I La petite Suède är snart den fjärde generations svenskättlingar på gång, kvarterets karaktär avskiljer sig fortfarande från andra delar av staden och i Lonely Planet får Little Sweden nu en egen sektion med bra svenska restauranger och billiga vandrahem.

Vad jag undrar – Hur hade en svensk gemenskap, levandes som minoritet inuti ett annat europiskt land utvecklats, i exempelvis fransktalande Bryssel? Hur hade det svenska språket i denna lilla enklav formats? Hade konjunktiv varit mer förekommande, hade språket påmint oss om det som våra farföräldrars föräldrar talade? Detta med tanke på att den franska, spanska och portugisiska som talas i Nord- och Sydamerika oftast uppfattas som gammalmodig av deras europeiska ättlingar.

Mitt Schaerbeek
Tanken om La Petite Suède har troligtvis uppkommit genom anpassningsfasen till mitt nya område, Schaerbeek, de turkiskt dominerade kvarteren alldeles norr om Bryssels stadskärna. Gatubilden här har, likt andra delar av staden, klara inslag från tiden då kung Leopold II var regent, då staden smyckades med monument och pampiga byggnader, finansierade genom regentens egenmäktiga kolonisering av Kongo. Lägg därtill en utebliven stadsplanering med trånga och krokiga gator och det för mig typiskt franska upprepande mönstret av speceriaffärer: Boulangerie, Patisserie, Boucherie, Pharmacie, Coiffeur, Supermarché osv. Här heter de däremot Boucherie Abdel och Boulangerie Nihal. I kvartet finns också Pizzeria Turque, Anadolu Insurance, kefta- och kebabhak, turkiska kaféer och restauranger samt en uppsjö av ställen som erbjuder billigt Internet och billiga utlandssamtal. På gatan, ett ständigt myller av folk. Långa köer av bilar, från morgon till kväll. Unga pojkar halvbrottandes och högljutt utbytandes av fraser som jag endast kan gissa mig till vad de betyder. De jämnårig tjejerna går fnittrandes två och två på väg hem från skolan. Lite då och då passerar en BMW förbi, körd av en man i min egen ålder. Med nedvevade rutor pumpas rytmerna från Will Smiths senaste hit ut. Den skorriga basen får fönsterutorna på keftariorna att skallra. Deras jämnåriga av det kvinnliga könet är iklädda slöja och likt förarna passerar de mig med en oavvänd blick. Det är en upprepande gatubild. Kvällstid fylls de turkiska kaféerna av diskuterande och rökande äldre män, klädda i traditionella turkiska plagg med flotta huvudbonader. Interiören på kaféerna är väldig fattig, bestående av några rader med bord och stolar, placerade upp intill vars en vägg. Längst in i kaféet hänger vanligtvis en TV skärm visandes turkisk fotboll. Nära inpå ligger några allmänna tvättinrättningar, vilka kvällstid besöks av äldre kvinnor - möjliga fruar till de rökandes kafébesökarna - i förda hucklen och där de med böjda ryggar plockar tvätt. Vad pratar de om? Sina män? Tvätten?

Jag kallar det mitt Schaerbeek men fortfarande är jag en åskådare, ingen annan än en besökare. Då varken männen på kaféerna eller kvinnorna som plockar tvätt ser mig förblir jag osynlig. Men fortfarande tillåts jag fritt att få fantisera om hur deras lilla enklav blivit till och hur den gemensamma kulturen utvecklats. Jag undrar huruvida de trivs i Schaerbeek, i Bryssel? Lämnar de äldre männen någonsin de här kretsarna? Vad diskuteras under kvällarna? Vad anser de om splittringen mellan flamländare och valloner, bryr de sig? Till de yngre – vilka relationer har det till sina jämnåriga i Istanbul, Ankara eller Izmir? Massvis med frågor att gräva djupare i.

Minoriteternas Europa
Vad som också ligger bakom nyfikenhet till alla frågor är vilken dennas roll, liksom alla andra minoritetgruppers, ska bli ett framtida gemensamt och sammanhållet Europa? Dagligen tillgodoses vi med information om områden som tidigare legat utanför vår referensram: munkarnas kamp i Burma till de politiska oroligheterna i Kenya. Detta i hopp om att stärka vår förståelse för andra kulturer, att vara goda kosmopoliter. Men samtidigt bildas vita fält på vår egen karta, i vår närmiljö.

Ostracism eller inte, inom en minoritetsgrupp bibehålls naturligt en stark gemenskap, där språk och tradition blir ytterst viktigt för att fästa kontakten med ursprunget. Men hur utvecklar sig denna kultur över generationer i Europa? Någonstans har jag hört att de mest hårt hållna turkiska islamister finns i tredje generationens turkar i Tyskland. De skulle vara de som hyser störst antagonism mot sekularisering i Turkiet, men som själva aldrig har bott där. Vad föds i en isolerad gemenskap?

Emigranten Persson

Vad som huvudgatan i La petite Suède hade dominerats av är upp till den enskilde läsaren att utforska i sin egen fantasi. Men att som svensk, uppväxt på 80- och 90-talet, ens föreställa sig en annan svensk leva asketiskt efter svenska traditioner är inte bara orealistiskt utan även aningen skrattretande.

Det hade varit intressant att få närmare studera hur svenskkolonierna utvecklades efter emigrationen till Nordamerika. Vilken stereotyp blev svensken i den Nya världen. Jag har emellertid svårt att se framför mig ett svenskt ghetto i Chicago, där svenskar utövade kriminell verksamhet som sitt levebröd. Men om, vem var vår Al Capone? Bror Persson? Nej, smålänningen tydde sig nog bättre till Minnesota och den befriande stenfria åkerjorden.

Likaså hade det varit intressant att läsa historier från den gamla svenska kolonin Saint-Barthélemy, en ö utanför Afrikas östra kust. Idag ett lyxparadis som enligt Wikipedia har både Brad Pitt och Jay-Z som frekventa besökare. Ön som var torr och fattig på resurser blev svensk efter ett utbyte med fransmännen, där de senare fick handelsrättigheter till Göteborgs hamn. St-Barthelomey hade en bra hamn och goda möjligheter för slavhandel. Det finns en bok, vilken jag glömt namnet på, som beskriver hur en av de svenska invånarna upplever värmen och det hårda arbetet. Ön förblev en svensk koloni i nästan hundra år och den tiden har satt sina spår. Huvudorten heter Gustavia, vilken också har hedrat sin svenska vänort Piteå med att namnge en gata efter den norrbottniska orten, Rue de Pitea. På Saint-Barthélemys flagga finns bredvid fleurs-de-lis även tre guldfärgade kronor.

Min egna empiri av svenska emigranter är dels från Bangladesh där svenskar biståndsarbetare och utsända levde under nästintill familjära förhållande. Jag minns hur vi i den varma och fuktiga bengaliska natten, framför en brasa vid poolen på Nordiska klubben, sjöng in våren på förste maj förra året. Mitt andra starka intryck av utvandrare Persson är från en mottagning för Kungen och Drottningen i Toronto. Hit strömmande många av stadens svenskättlingar, varav några hade emigrerat för över fyrtio år sedan och därför genom åren förlorat en del av sitt arv. Detta hindrade däremot inte dem från att komma iförda folkdräkt eller från att fälla en tår efter att det att de fått möjligheten att skaka hand med kungaparet.

Insiktens spegel

Ursprunget till frågan om hur svensk kultur hade utvecklas i ett annat samhälle visar på en egen vilja att få bli av med de vita fläckarna som uppkommit på min europakarta. Att lämna min världsbild för ett tag, att få bekanta mig med en ny. Det är möjligt att jag inte finner något av intresse men samtidigt sägs det att det är i det främmande som vi speglar oss själv som bäst, vår egen tillhörighet och tro. Det måste vara nyttigt att göra ibland. År 400 f.k. yttrade greken Herodotos detta då han efter att ha studerat den egyptiska kulturen insåg dess överlägsenhet i jämförelse med den grekiska. En insikt som i hans samtid måste ha varit väldigt kontroversiell och upprörande.