De första orden från Bryssel

Bryssel, 7/2
För ungefär en vecka sedan lämnade jag Lund och Sverige för Bryssel och Europa. Med mig hade jag packat tillräckligt med kläder och böcker för att kunna leva i mitt nya land ett tag framöver. Mer hade jag inte. Varken fast bostad eller minsta jobberbjudande, alltså väntade ett äventyr utöver det vanliga. Till råga på allt hade resfebern givit mig en förkylning, vilket gjorde att den långa tågresan Köpenhamn – Köln – Bryssel förväntades bli allt annat än trivsam. Som tur fick jag min egen kupé och sov hela natten.

Väl framme i Bryssel var planen att först ordna boende sedan jobb. I detta brev ska jag nu berätta om en intensiv första vecka där mitt humör och mod haft ett EKG-liknande utveckling. När jag skriver detta sitter jag emellertid på mitt alldeles egna rum, drickandes en lågpris variant av snabbkaffe och känner mig rätt belåten efter att ha bekantat mig med mina nya grannar. Det kan verka som att boendet ordnade sig snabbt men veckan som gått har varit påfrestande och aningen omtummlande.

Utmaningen så som jag ville ha den

Att det hela skulle bli en tuff utmaning och prövning var och är jag väl medveten om. Emellertid kan jag hysa en viss förtjusning för denna wallraff-liknande form av upplevelse, där jag placerar mig själv i en något riskfylld situation, utan den trygghet jag är van vid. Under ett av mina arbetspass på äldreboendet i höstas läste jag en dikt av Kierkegård, vars ord fastnat - ”För att kunna hjälpa och förstå någon annan måste man först förstå hur denne person tänker”. Sålunda borde en tid utan bostad, arbete eller social trygghet göra mig mer nytta en besvär.

Samtidigt som detta skulle bli en ny upplevelse, blir det också ett äventyr där jag tvingas tillföra det yttersta av min egen kapacitet för att lyckas. Boende- och jobberbjudande kommer inte om inte tid och arbete på att finna dem investeras. Min budget är strängt begränsad och därför måste jag hela tiden se till att lösa saker och ting på en billigt sätt. Trots detta får inget hindra mitt eget välmående, dvs. ingen pundarkvart, inte ett jobb i en rökfylld bar, ingen billig skräpmat eller allmän tristess.

Arbetet börjar

Som temporärt boende hade jag ordnat en madrass hemma hos en kompis som jag tidigare bott och arbetat med i Brasilien. Denna vän hade ordnat en mobiltelefon med tillgänglig kredit. Mobil tillsammans med en stadskarta, ett heldagsbiljett med kollektivtrafiken och ett gäng jobbannonser, gav jag mig ut på stan och började letandet. Jag gick gata upp och gata ner, åkte kors och tvärs över staden, ringde och SMS:ade alla intressanta rum jag kunde komma över. Detta arbete gav mig en känsla för hur staden var uppbyggd och hur de olika områdena hänger samman. Nu vet jag var jag ska gå för att hitta till affären som specialiserat sig på bonsaiträd, jag vet hur många brasilianska churraskerior det finns på Rue Lesbroussard, jag känner till de kvarter och gator som domineras av afrikanska eller arabiska flanörer, jag har mött turisterna nere på Grand Place och själv ätit den världsberömda pommesen på Place Jourdan. Jag vet hur tomt och tyst det är runt EU kvarteren klockan tio på kvällen. Jag har fått uppleva en inrökt kvartersbar i Ixelles samt det enorma partystället Bulex tillsammans med tusentals belgare. Och i går kunde jag som ensam svensk få uppleva matchen mellan Turkiet och Sverige på ett av de alla turkiska hak på min gata i Schaerbeek.

Det skulle visa sig att bostadssökandet inte var alldeles enkelt och det framgick ganska snabbt vilka problem som jag stod inför. Rummen var i genomsnitt dyra (ca. €400), de av kvinnliga könet alltid föredragna, likaså är den som arbetar, studerar eller gör praktik. Kontrakten är ofta på längre period än några månader (ibland tre år), de engelskspråkiga hyresvärdarna få och min franska än inte flytande. Fortsättningsvis är de attraktiva rummen överösta med intresseanmälningar. Kort sagt - mitt förhandlingsläge sög. Under de första dagarna genomsnittade jag nog 5 h kringvandrande i staden och resten av tiden framför datorn letandes Totalt har jag nog kontaktat upp emot en 70 annonser och antagligen fått mindre än tio svar. Totalt har jag besökt fyra stycken rum.

Hopp och förtvivlan

Under söndagsmorgonen hade jag och min vän ett kort samtal där hon uttryckte en viss pessimism till att ha mig inneboende. Inget personligt, bara det att hon var väldigt upptagen och kände att väl hemma ville hon enbart rå om sig själv. Något jag givetvis respekterar men var skulle jag ta vägen? Telefonsamtal, SMS och emails i mängder utan svar. Varför ser ingen mig? Frustrationen var på topp. Jag hittade flera intressanta annonser à la ”studentkollektiv söker ny inneboende”. Ett av dessa fick jag emellertid besöka. Det bestod av en internationell mix av studenter, boendes i ett stort hus där var och ens rum var på 30 kvadrat och fyra meter i tak. Ibland är det smärtsamt att få se hur det skulle kunna vara. Detta ställe var ett paradis, i alla fall i jämförelse med det rum som jag titta på dagen innan. Jag har inte höga krav men det stället hade definitivt föranlett en depression redan efter första natten. Hyresvärden, en man på 90+, döv och vilsen, visade mig runt. Mardrömställe har etsats sig fast i mitt minne. "Skulle jag behöva bo så här", tänkte jag. Rummet var stort och luftigt, hade klinkersgolv och ett litet fönster vettandes mot ingenting. Mitt i rummet stod en billig variant av vita uteplatsmöbler, som gardiner satt ett duschdraperi och köket bestod av den förflyttningsbara kokplatta som fanns ovanpå kylskåpet, bredvid plastmöblerna. För denna generösa och något nytänkande inredning ville han ha 3600 SEK. Skulle jag slutligen bli tvungen att ta ett av dessa rum?

Ständiga humörsvängningar; hoppet väcktes varje gång jag fann en ny intressant annons, liksom förtvivlan tog vid varje gång svar uteblev eller det framgick att jag inte var passande. Så fort jag fick frågan: ”Vad gör du i Bryssel?”, svarade jag ärligt om mina planer och bjöds jag ofta på svaret ”Eh, mmm, good luck (and I’ll never see you again)”. Gubben var det första som ville ge mig ett rum utan väntan. Hopplöshet, anonymitet och en viss stress kring om jag skulle våga var kylig och vänta eller ta första bästa (värsta?). Tidigare i mitt liv har jag kallat mig en nomad men under den gångna veckan har jag stundtals verkligen känt mig som en, framför allt som en främling till alla de fasader som hela tiden omgivet mig. Ensamhet är inte någonting som jag ofta känner men här har jag känt det. Men, än en gång, detta var ju det jag ville, att för en gång skulle inte få allt serverat och få uppleva något från en ny infallsvinkel.

Lösningen

Men i måndags kom räddningen. Ett av de rum som jag besökt hade i sista stund fått återbud från en kvinnlig student och i stället erbjöds det till mig. Glädjedans? Javisst, men bara för ett litet tag. Svar väntade från Paradiset samma kväll och erbjudandet gick ut klockan 17 samma dag. Ska jag ta det eller vara kylig och vänta på nästa. Hela tiden alla dessa val man står inför. Jag försökte förskjuta kontraktsskrivandet ett tag men det tog stopp. Utan kyla skrev jag kontrakt och dagen efter flyttade jag över mina saker.

Rummet ligger i stadsdelen Schaerbeek, som enligt många är ett dåligt område. Om det är sant vet jag inte än, men det är i alla fall mer livligt och intressant är många andra platser jag passerat. Mitt hushåll får utgöra en liten svensk enklav inuti en större turkisk diaspora. Längs min gata finns en rad turkiska affärer och barer, varav en jag besökte i går för att se matchen Turkiet mot Sverige. I närheten finns också min affär, ett lågprisalternativ till Lidl. Området må ha en dålig stämpel men det verkar spännande och det ligger endast 8 minuters promenad från Botaniska trädgården och ytterligare 10 minuter in till centrala Bryssel.

Nästa steg

Det skadar inte att ibland bryta gamla beteendemönster, något som kan kännas enklare att göra det på en nya plats. Just nu känns det skönt att sitta här i rummet utan Internet, skrivandes utan att kolla email eller FB var femte minut. Att i stället, när denna text är skriven, lägga mig ner och läsa lite i en bra bok, kanske gå en promenad i mitt nya kvarter eller fortsätta att leta efter gratis underhållning. I dag firas även det kinesiska nyåret samt att semifinalen i de afrikanska mästerskapen i fotboll visas - båda lockar.

Nästa steg är nu att hitta ett kvalificerat och roligt arbete...

Adress:Per-Anders Widell,35 Avenue Rogier,1030 Schaerbeek, Bryssel, Belgien
TFN: +32 493 75 48 71